Jag fick värsta panikångestattacken när min mamma hamnade på sjukhus.. Nu är det 6 dygn … Rädsla är nog det enda som beskriver hur det känns.
Jag är ju vuxen och gammal, min mamma är långt över pension. Mina barn har nått vuxen ålder men har tyvärr ärvt min psykiska ohälsa med ångest som en stadig följeslagare. Därtill har de andra åkommor som lätt autism och dyslexi. Barnens far lämnade oss för flera år sedan och vi har lärt oss leva i ensamheten utan fadersgestalt i familjen.
Livet är så smärtsamt att jag skulle föredra att dö men det gör så ont i själen vid bara tanken att mina barn inte ska ha mig kvar.
Hur hittar man glädje när föräldrar dör och ångesten inte släpper taget.. just nu är det bara hopplöshet och oro som gnager i mig..
